Vita trädgårdsdrömmar

Aldrig så vacker som under snön

Om jag nu ska försöka se någonting positivt med alla restriktioner och rekommendationer som vi får dessa dagar så ger distansarbetet mig åtminstone en chans att faktiskt se trädgården i dagsljus. Det är verkligen inte är en självklarhet i norr. Även om jag bara bor i mitten av vårt avlånga land så är midvinterdagern inte mer än några timmar lång här.

Det räcker med en blick ut genom fönstret för att inse att trädgården finns där, levande fast i dvala. Spåren i snön avslöjar att vi minsann inte är ensamma på gården. Ekorrarna försöker fortfarande förtvivlat gräva ner allt som bjuds vid grannens fågelbord i mina nyanlagda planteringar. Jag blir lättad av tanken att marken har frusit nu. Den ovanligt milda hösten gav de gynnarna ett gyllene tillfälle att gräva så de nysatta lökarna flög vida omkring. Mindre upplyftande är spåren efter rådjuren, deras närvaro ogillas skarpt. Jag ger mig tusan på att de redan är här på tulpanspaning!

Snön har en märklig inverkan på minnet och sinnet. Borta är alla sommarens bekymmer med torka och ogräs. Alla växter står på rätt plats, gröna och frodiga i högsta välmåga. Inga drömmar eller planer känns heller övermäktiga. Allt är möjligt och snart kommer tomten med finfina paket. Eller hur?!

Vit trädgård i norr

Apropå drömmar ja, ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig. Vinter och snö ger ju gärna ljusa, vita associationer. Begreppet ”Den vita trädgården” är ju klassiskt. Gröna fina växter med vita vackra blommor och kanske ett och annat inslag av vitt i bladverket. Magiskt målande beskrivningar av hur det vita liksom lyser förtrollande i skymningen. En vit trädgård måste jag bara ha!

Sagt och gjort, jag satte spaden i jorden och började gräva fram min magiska plantering. Det var en midsommarnatt och solen stod högt på himlen. När grannarna började ta ut sina hundar på morgonpromenad var jag nöjd. Planteringen blev fin, inget snack om den saken.

Men några vita blommor som lyser i mörkret fick jag aldrig se. När skymningen behagar infinna sig någon gång fram i augusti så är kvällarna så kyliga att man helst är inomhus. Jag hade inte en tanke på att min vita trädgård dessutom kom att ligga på den sida av huset som saknade fönster, så jag kunde inte ens betrakta underverket inifrån. För min del visade det sig alltså att den vita trädgården mest av allt blev en klassisk flopp!

Eftertanken lika krankt blek som vintersolen

Vintern är lång och den perfekta perioden att reflektera, analysera och planera. Jag är övertygad om att man ska göra mer av det som fungerar och strunta i resten. Vem blir inte glad av att lyckas? Resterande tidstjuvar är inte mödan värd. Det där som inte funkar får man helt enkelt beundra och avundas hos andra.

Vad gjorde dig lycklig i somras? Här var det jobbet med några nya planteringar som gav mig energi. Att skapa nytt skänker mig mycket mer glädje än att vårda det jag redan har. En jobbig insikt men så är det bara. Alltså behöver jag tänka långsiktiga lösningar. Hållbara planteringar med växter som klarar sig själva utan större omvårdnad. Inga ouppfostrade typer som sticker iväg med rotskott åt alla håll, eller som vräker sig över sina grannar för att liksom kväva dem. Inte heller de som sprider sina fröer helt ohämmat, och på så sätt dyker upp på alla otänkbara ställen, ses med blida ögon.

Men även en terrorists moder älskar sina barn. Därför blir det en terrorträdgård till sommaren. I ett hörn av trädgården ska jag plantera de där hemska men alldeles underbara växterna. Sådana som tar för sig, utan en endaste tanke på sin omgivning. Den vita prickklockan och den kanadensiska vitsippan från mitt vita fijasko är självskrivna. Likaså rosenplistret, slingerstormhatten, ormroten och de vita smultronen.

Prickklocka, Campanula punctata

Rosenplister, Lamium Maculatum

Ängsanemon, Anemone canadensis

Ljusnande tider och nya idéer

Nu dröjer det inte länge förrän ljuset börjar återvända, frökatalogerna dunsar ner i brevlådan och frölistorna dyker upp både i tidningar och på nätet. Som den fröfåne jag är, kan jag inte hålla mig ifrån att börja dagdrömma och smida nya planer. Innan jag vet ordet av så har uterummet förvandlats till ett kallväxthus med vintersådda perennfröer i väntan på våren överallt. Maken suckar och ler. Han vet nog, även om växthuset kommer på plats till sommaren så kommer jag ändå inte att kunna låta bli att invadera ”njuterummet”.

En sann gardengroupie har en spade i handen för jämnan och lämnar gropar efter sig mest överallt. Grävs det inte upp, så grävs det ner. Jordspade eller snöspade, det spelar egentligen ingen roll. För handen på hjärtat, vem behöver SPA när det finns SPAde?

/Åsa Kristensson

Följ Åsa i Gardenize under namnet Åsa Kristensson

Gästbloggare: Åsa Kristensson

Åsa Kristensson bor med sin man och fyra döttrar på en gård i Optand, strax utanför Östersund (zon 6-7). Hennes intresse för vackra växter väcktes tidigt och har utvecklats från ren prydnadsodling till en blandning av skådebröd och grönsaker. Är en växtsamlare och utforskare som gillar att prova nya växter och metoder. Åsa bygger sin fjärde trädgård utifrån nya förutsättningar och tidigare erfarenheter. Testar gärna vedartade växter med god proveniens.

Hon driver också under sommarsäsongen, en liten plantskola med tillhörande gårdsbutik. Åsa frösår, delar och sticklingsförökar själv upp alla växter till butiken, för att kunna erbjuda ett sortiment som hon vet fungerar i vårt klimat.

Älskar: Pimpineller (Sanguisorba), Rutor (Thalictrum), Storhattar (Aconitum) 

Skulle aldrig: plantera begonior som utfyllnad i rabatterna eller låta cyklarna flytta in i växthuset under vintern